Drygt 36 miljoner amerikaner betraktas som fattiga – det vill säga har en årsinkomst lägre än cirka 65 000 kronor per person. Mer än 13 miljoner barn lever i familjer med inkomster under den officiella fattigdomsgränsen. De ekonomiska skillnaderna mellan de fattigaste och de rikaste i landet ökar och USA tillhör de länder där skillnaderna är störst. Problemen med hemlöshet, missbruk och kriminalitet är fortsatt stora. 47 miljoner personer saknar sjukvårdsförsäkring. Storstäderna är hårt segregerade och det offentliga skolsystemet har stora brister.
– En tredjedel av alla fattiga i det här landet är barn. Många av dem fortsätter att leva under fattiga omständigheter år efter år. Dessa barn får också sämre hälso- och sjukvård, de är hänvisade att bo i områden där kriminalitet och missbruk är vanligt och de går i de sämsta skolorna. Ofta är pappan borta ur bilden.
Det berättar Rebecca Blank, professor i ekonomi vid universitetet i Michigan. Hon har forskat kring fattigdomsfrågor i USA sedan början av 1980-talet och har i en mängd olika rapporter och studier lagt fram fakta om hur det ser ut för de sämst ställda i landet.
– Det finns oerhörda sociala behov i USA.  Ändå existerar knappt de sociala frågorna i samband med den amerikanske presidentkampanjen.  Hur kan det komma sig?
– Man vinner inga val på sociala frågor i det här landet.  Det anses för tråkigt, för deprimerande. Amerikaner vill inte definiera sig som fattiga – man tittar hellre framåt och uppåt. Som svensk kan man bli rätt förvånad över att inte fler politiker driver det här nationellt, säger Karin Henriksson, Svenska Dagbladets USA-korrespondent.
Hon har bott i landet sedan mer än 20 år och har ingående kunskaper i amerikanskt politiskt liv efter att ha följt fem presidentvalskampanjer på plats. Nu är hon i full färd med att rapportera om den sjätte. Inte i något av dessa val har det sociala området spelat någon större betydelse. Man får gå tillbaka ända till början av 1960-talet och Lyndon B Johnsons ”War on Poverty” för att hitta en president som haft utsatta grupper som profilområde. Det var Johnson som fick igenom två av de största sociala reformerna i modern tid i USA: Medicare och Medicaid.
– Det fanns en viss diskussion om hemlöshet i början av 1990-talet och under Bill Clintons år som president genomfördes en del reformer. Jesse Jackson (tidigare demokratisk presidentkandidat och baptistpastor) är en av de få personer som konsekvent drivit de sociala frågorna nationellt, men annars är det överlag väldigt tyst. Däremot är det mer diskussion om till exempel sjukvården och skolan i årets presidentkampanj, säger Karin Henriksson.

Den 4 november går amerikanerna till val. Oavsett hur det går kommer USA att få en ny ledare. Det kan bli den första presidenten med afro-amerikansk bakgrund. Det kan bli den första kvinnan. Men det kan också bli en 71-årig krigshjälte.
Indirekt förekommer det sociala området i valdebatten. Främst genom diskussioner om bolånekrisen, den sämre ekonomin, de många som saknar sjukvårdsförsäkring, jobb som flyttar utomlands och om den illegala immigrationen.
Men ingen av kandidaterna har något program som tar ett samlat grepp kring hela det sociala området. Om ämnen som missbruk, ökade ekonomiska skillnader, utsatta gruppers behov och liknande, överhuvudtaget berörs i kandidaternas programförklaringar, så handlar det oftast om korta stycken eller bisatser. Inga handlingsplaner eller konkreta mål läggs fram – hälso- och sjukvårdsfrågan undantagen. Där har demokraternas kandidater detaljerade förslag som främst syftar till att få in fler amerikaner i försäkringsskyddet.
Den kandidat som hade störst fokus på sociala frågor, som fattigdomsbekämpning och hemlöshet, har hoppat av. Demokraten John Edwards, före detta senator från South Carolina, avslutade sin kampanj den 30 januari efter att ha nått begränsade framgångar i de då genomförda nomineringsvalen. I sitt avslutningstal berättade han att han på väg till mötet stannat till under en bro där det varje natt sov mellan 100 och 200 hemlösa och att han lovat dem att slåss för deras rättigheter. Han sade också att både Hillary Clinton och Barac Obama lovat honom att de skulle göra frågan om fattigdomsbekämpning central i sina presidentvalskampanjer. ”…they have pledged to me that as President of the United States they will make ending poverty and economic inequality central to their Presidency. This is the cause of my life and I now have their commitment to engage in this cause.” (John Edwards, i samband med att han meddelade att han avslutar sin presidentkampanj, New Orleans 30 januari 2008.)

När detta skrivs (slutet av februari) är det fortfarande oklart vilka de slutliga kandidaterna blir. Demokraterna kommer antingen att representeras av Hillary Clinton eller Barack Obama. Händer inget totalt oväntat blir det John McCain på republikanernas sida.
Rebecca Blank har på tidskriften Pathways uppdrag gjort en genomgång av de olika kandidaternas program när det gäller främst fattigdomsbekämpningen. Hon anser att Obama har de mest omfattande idéerna och förslagen:
– Även om han varken sätter upp konkreta mål eller tidsplaner, så är ändå hans förslag både detaljerade och genomtänkta. Det visar att han ändå anser att dessa frågor är viktiga. Skulle Obama bli president kommer det att bli mer fokus på socialt utsatta grupper.
Bland Obamas förslag kan nämnas att han vill skapa en särskild nationell myndighet knuten till Vita Huset med uppgift att initiera, stödja och koordinera särskilda satsningar i de fattiga delarna av städerna.
Även Karin Henriksson tycker att Barack Obamas sociala patos känns äkta:
– Med sin bakgrund som Community Organizer i en av de värsta delarna av Chicago, har han personlig erfarenhet av att jobba med de allra mest utsatta. Jag skulle vilja säga att både Obama och Clinton har gedigna kunskaper när det gäller välfärdsfrågor – och att de båda jobbat intensivt inom området under lång tid. Hillary Clinton har till exempel arbetet mycket med barnfrågor, både i praktiken under sin tid i Arkansas och senare som politiker i senaten.
Rebecca Blank håller med om att också Clinton har en del att komma med när det gäller det sociala området:
– Även om hon inte framhåller frågorna på samma sätt som Obama gör, så hittar vi ändå en mängd förslag som på olika sätt stödjer de utsatta. Hon föreslår till exempel att minimilönen ska höjas enligt ett index byggt på kongressledamöternas löneutveckling. Hon har också konkreta förslag om åtgärder mot olika former av diskriminering och hon vill ha ett förbättrat stöd till fattiga barnfamiljer. 

Om de sociala frågorna är tämligen oprioriterade i demokraternas valkampanjer, så är de på republikanernas sida i stort sett osynliga.
– Bland de republikanska kandidaterna så är det egentligen bara John McCain som överhuvudtaget nämner sociala frågor som fattigdomsbekämpning. Han har till exempel uttalat sig för ett ökat stöd till barnfamiljer. För de flesta republikaner verkar annars detta område vara ointressant och något som man inte vill diskutera. Andra vill ha kraftiga förändringar. Presidentaspiranten Ron Paul vill ta bort alla federala insatser för utsatta grupper och lägga ner socialdepartementet (Department of Health and Human Services), säger Rebecca Blank.
USA har stora problem med alkohol- och narkotikamissbruk. En väsentlig del av våldsbrott och annan kriminalitet beror direkt eller indirekt på missbruk av något slag. Men inte heller missbruksfrågorna har någon framträdande plats i den pågående presidentkampanjen. Mest uppmärksamhet inom ämnet har Barack Obama fått – och då har det inte handlat om någon föreslagen plan för att få ner narkotikamissbruket, utan om att han själv använt både cannabis och provat på kokain som ung. Detta berättade han om i sin egen bok ”Dreams from my father ”.
– Det traditionella synsättet här i USA är att missbruk är ett individuellt problem, inte ett samhällsproblem. Övergår missbruket i kriminalitet, då kommer polis och fängelse in i bilden. Och inom detta område finns det resurser, säger Karin Henriksson.
Hon tar upp den pågående diskussionen om hur man ska möta alla tusentals personer som snart lämnar fängelserna i USA. De närmaste åren kommer nämligen en ”våg” av personer ut som avtjänat sina straff efter att ha dömts för 10, 15 år sedan. Det rör sig till övervägande del om personer som dömts för drogrelaterade brott. Vilken beredskap finns det för att ta hand om alla dessa, som i de allra flesta fall kommer ut i samhället utan vare sig bostad, jobb eller pengar? Både Obama och Clinton har påtalat vikten av att de här personerna snabbt kan hitta jobb. Annars är risken stor att de återfaller i brott och missbruk. Och eftersom det handlar om en så stor grupp, kan det få återverkningar också för samhället i stort.
– När de avtjänat sina straff, men inte kan hitta jobb när de kommer ut, så kommer det att leda till ökad kriminalitet, ökad hemlöshet och en försvårad social situation i utsatta områden under många år framåt, menar Rebecca Blank.

Peter Andréasson