Det blev nästan hela sex år som regeringens narkotikasamordnare för mig och mitt kansli, Mobilisering mot narkotika (MOB). Sex år av hårt arbete tillsammans med många människor runt om i landet som jobbar med missbruksfrågor på olika nivåer. Det har för mig varit mitt livs, så här långt, roligaste och mest krävande arbete. Jag har fått träffa otroligt många engagerade, kunniga människor som på olika sätt jobbar med narkotikafrågan
Men samtidigt som arbetet varit otroligt stimulerande så måste jag ändå nämna det mycket hårda klimatet som råder inom narkotikapolitiken. Det finns otroligt lite förståelse för uppfattningar som inte stämmer just med vad jag eller min organisation tycker. Man är från vissa håll väldigt snabba med att placera in människor i vän eller fiende och dessutom sätta elaka och osakliga epitet på debattmotståndare. Själv har jag exempelvis blivit kallad både fet, fascist, vinalkis, lantis (stämmer ju, men har lite med mitt jobb att göra) och inte minst drogliberal. Ett råd till alla aktörer; var lite mer respektfulla mot varandra och diskutera gärna de olika åsikterna men ge er inte på motståndaren på ett personligt plan. Det tror jag narkotikafrågan tjänar på och kanske vill fler ge sig in i arbetet om debattklimatet taggas ner något.

Under MOB:s tid har utvecklingen vad gäller ungdomars narkotikaanvändning varit mycket positiv. Idag är det ca hälften så många som testar narkotika som 2001. Men det finns orosmoln! De som trots allt väljer att börja med narkotika har många gånger stora ryggsäckar att bära – i form av psykisk ohälsa, annan kriminalitet och svåra familjesituationer. Bland dessa ungdomar ser vi ett mycket destruktivt beteende. Samhället måste bli mycket bättre på att hjälpa och stötta innan det går så långt som till narkotikamissbruk.
Vad gäller vårdsituationen kan man konstatera att det satsas mycket mer resurser på många håll än när MOB började sin verksamhet – även om det inte är tillräckligt, någonstans. Vi ser mer av kunskapsbaserad vård och vi ser mer av samarbete mellan olika myndigheter, vilket är en förutsättning för att lyckas. Men det finns alltför många kommuner och län som inte utvecklar  missbrukarvården och som inte gör de satsningar som är nödvändiga.
Här har regeringen ett stort ansvar att driva och stimulera tillgången till en kunskapsbaserad och samordnad missbrukarvård, oavsett var man bor! Regeringen har också en uppgift att motverka ideologiseringen av vården, vilket fortfarande är ett stort problem på många håll i landet.

Tillgången på narkotika är idag stor, kanske större än någonsin. Det är billigare att köpa narkotika nu än det var för tio år sedan. En liten tröst är att det finns inget som tyder på att tillgångs- och prisutvecklingen på något sätt skulle vara efterfrågestyrd, dvs att fler skulle använda narkotika nu än tidigare.
MOB påbörjade ett jobb som vi tyvärr ej fick fortsätta. Jag beklagar mig inte för egen del, men jag är väldigt oroligt för det framtida narkotikaarbetet på nationell nivå. Regeringen partipolitiserar nu narkotikasamordningen. Man skapar en svag funktion inne i departementet som internt ska bereda ärenden och skickar ut ansvaret för narkotikapolitiken till myndigheterna, framförallt Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut. Det blir en återgång till situationen innan MOB skapades. Riskerna för stuprörsarbete ökar dramatiskt. Ingen kommer att ha ett övergripande mandat att föra ihop preventionsinsatser med vård, rehabilitering och brottsbekämpning. Den agitatorsroll som jag haft, för att lyfta narkotikafrågan politiskt, tas nu över av statssekreterare Ragnwi Marcelind, som ska leda ett råd som träffas två gånger per år. Jag ser fram mot resultatet med stor tveksamhet och oro.

/Björn Fries
Tidigare narkotikasamordnare