För några månader sedan arrangerade CAN en konferens om sniffning tillsammans med Kemisk-Tekniska Leverantörsföreningen (KTF). Bakgrunden var att vi båda tyckte att det var angeläget att öka medvetenheten om riskerna med att missbruka olika preparat som kan inandas och sniffas.
Det saknas tyvärr data som skulle kunna ge en tillfredsställande bild av problemets omfattning. I England har man via dödsfallsanalyser en god uppfattning om ungefär hur många som dör på grund av olika sniffningspreparat. Under 2005 var det 45 personer, vilket är en kraftig minskning jämfört med toppåren kring 1990.
Tyvärr saknas motsvarande uppgifter i Sverige. Den information som finns i vårt land är i första hand data från olika skolundersökningar. I årskurs 9 är det ungefär lika många som uppger att de sniffat som att de prövat narkotika, medan narkotikaerfarenheten är större än sniffningserfarenheten bland gymnasieelever, vilket indikerar att sniffning primärt förekommer i relativt unga år.

Man kan ha olika uppfattning om huruvida sniffning är ett stort eller litet problem. Det faktum att det är ungefär lika många elever i årskurs 9 som har sniffat respektive prövat narkotika ger dock en tydlig signal om att detta är ett problem som bör uppmärksammas mer. Narkotikaproblemen diskuteras ofta i många olika sammanhang men det är mycket sällsynt när det gäller sniffning.
En annan aspekt på om problemet är stort eller litet är att det naturligtvis är stort för den individ som sniffar, liksom för familjen och kompisar. De akuta riskerna med att sniffa är uppenbara och även enstaka användning kan vara förenat med livsfara.
Erfarenheten av sniffning, liksom av narkotika, var större i början av 1970-talet och då var det många som engagerade sig. Detta är dock ett minne blott och sniffning har blivit ett dolt missbruk som glömts bort av samhället. Det kan dyka upp någon enstaka gång i media i anslutning till något dödsfall eller någon annan tragisk händelse men återgår sedan in i glömskans töcken.

Sniffning bör uppmärksammas mer – men frågan är hur. Det känns mycket tveksamt att väcka den björn som sover genom att gå ut med en mer allmän information direkt till ungdomar. Ett bättre alternativ kan vara att höja handlingsberedskapen hos olika vuxengrupper som plötsligt skulle kunna komma i kontakt med ungdomar som sniffar, till exempel skolpersonal, socialarbetare och fritidsledare.
Om sniffning dyker upp på en ort är det viktigt att reagera snabbt och aktivera ett stort antal grupper i närsamhället. Det gäller bland annat kompisar (om man vet vilka som har börjat sniffa) och andra ungdomar, föräldrar, skolan, sociala myndigheter och polisen. Ytterligare en viktig grupp är de affärsinnehavare som säljer produkter som kan sniffas.
Det mest rationella är att göra en handlingsplan i förväg så att man, om något inträffar, kan sätta igång olika åtgärder så snabbt som möjligt. För att ge idéer om vad en sådan handlingsplan kan innehålla har CAN och KTF gett ut en gemensam broschyr. Läs eller beställ den gärna på vår hemsida, och låt den ligga till grund för diskussioner och beslut om en lokal handlingsplan.

/Björn Hibell